we expected something

better than before.

Kanske är jag kär i dig

Jag tror inte att jag kan få nog av Jens Lekman. Det var ungefär det enda jag ville säga, den enda oförklarliga självklarheten till att jag bloggar just nu. Kanske är jag kär i dig, Jens Lekman. Just den låten har fått mig att dansa mitt på blanka skinande dag och snurrat i piruetter som en slags hemmagjord indie-jumpa när jag tycker att jag borde börja träna.

Åh vad det bränner, känner ni hur det bränner? Jag liksom bränns vid av all bra musik. Fast på ett bra sätt såklart, nästan som när man sitter en timme för länge i solen och huder rycker och drar åt alla håll, men till slut lugnar den ner sig och sitter där perfekt gyllenbrun-ish. Kanske, är musik ungefär nästan för mycket min räddning. Sådär nästan så att om jag inte skulle brännas vid av den, skulle jag istället frysa till is inombords. Kanske. Vilket fult ord.

Apor på, det börjar brännas för:

Jag längtar till Popaganda! Någon som ska med?

Nä. Nu ska jag ta mig en riktig fin Hoegaarden och sedan cyckelera ner på stadskärnan och vända in och ut på slantarna vid Uplands barer.

Kanske är det en dålig ide, men förmodligen är det en jag inte kommer ångra imorgon! Kanske.

i haven’t fucked much with the past

Såhär kan det gå ibland. Man hamnar på en konsert med Patti Smith, poetisk rebell och nitisk motståndare till balsamanvändning; man viftar med knytnävar och spottar fram med hjärta och själ outside of society och people have the power. Men sedan så tittar man sig omkring, och inser lite smått att Stockholm Stads siluett i solnedgången, Skeppsholmens vackra stora scen med jazzfestivalens inramning och pensionärsparet med medtaget fika och ihopfällbara stolar som inte hittade utgången efter Tommy Körbergs massaker av Zappas “Cosmik Debris”, inte är det mest perfekta medel för att låta Patti Smiths musik ljuda i världen. Men nog var det fan så kul!

Jag tycker inte jag kan säga att jag har varit på en konsert om jag inte har träningsverk i armarna och skuldrorna dagen efter. Men det är ju bara jag.

someone, they should have warned you

Sitter just nu, precis hemkommen från jobbet och lyssnar på smått fantastiska Band of Horses. Beställningen från cdon.com kom com kom com och jag jobbar mig igenom otrolig musik! Förutom att komplettera Anna Ternheim - samlingen, köpte jag en hel del

• The National - Boxer
• Bruce Springsteen - Greetings from Ashbury Park N.J.
• MGMT - Oracular Spectacular
• Against Me! - New Wave
• Death Cab For Cutie - Something About Airplanes

Det är nästan så att jag skäms. Men bara nästan.
Det jag däremot borde skämmas över att jag inte tar mig tid till skrivandet. Och då talar jag om det mastodonta manliga rapande skrivandet som min roman ska föreställa. Jag skriver väldigt mycket betraktelser, dikter och låttexter.. men de långa orden låter sig vänta på.

Så jag lyssnar istället för att skriva.

Bläh, upp om fem timmar. Jag säger dognatt och må bra, fo realz.

Summer Cannibals

Mina damer och herrar
varken eller båda
förvirrade och uppsnurrade

idag sker det.

Patti Smith ska få
min värld att gunga
mitt fundament att skaka
mina äggstockar att värka

oh yeah.

breezy no breezy

Vad gör jag med mitt liv?

Jag sitter och önskar att det var mer spännande samtidigt som jag inte klarar av vardagen.
Jag går omkring och gråter av olycka när jag har all anledning i världen att vara lycklig.
Jag vill att livet ska vara mer än mina föräldrars parametrar.
Jag vill att mina drömmar är mer än just det.

Jag tror jag behöver vara kär. Flytta fokus lite liksom. Till och med olyckligt kär, vad spelar det för roll? Bara jag får släppa ut ångesten mot någon som kan reflektera, och som inte är en broder från en annan moder.
Om jag blundar kanske.

Idag köpte en skiva igen. Första gången på länge. Det kan verka trevligt och så, men ledde till att jag lade en beställning på cdon.se på ungefär åttahundra kronor. USCH HUSHC HUSHCUHCS!
Bläh.
Skivan jag köpte idag var av The Grand Archives, och var ett tips då skivbutiken inte hade Band Of Horses. Första intrycket är playlist-material, men inte fantastiskt. Skivan blir ungefär jättebra efter halvvägsmarkeringen i form av en instrumental låt. Kolla in? Absolut. Förvänta er inga mirakel bara. Mysighet, javisst!

Pisang Ambon går att dricka rent hur länge som helst mina vänner. Apropå eskapism, apropå drömmar, apropå föräldrars parametrar, apropå något mer spännande.. apropå att inte klara vardagen.

Döm mig inte. Ni har förmodligen rätt.

let yourself fall

Igår anlände Broder 2 till sverige sverige fosterställning.. (eller hur var det nu?). Han har varit i Etiopien i fem månader, och kommer att vara där i sammanlagt två år. Vad han gör där? Typ, räddar världen eller något. Han jobbar för Sida (?) som arbetar med AU (Afrikanska Unionen) och typ.. ja.
Han beskrev allt igår, och jag lyssnade faktiskt jättenoga, men det liksom finns inte kvar idag.

Hursomhaver, att jag delar med mig av sådana här trivialiteter, är såklart att de har med mig och göra. Det drar och kliar och skriker i kroppen, jag måste åka härifrån. Alltså, MÅSTE. (Jag skriver i versaler så ni ska inse vikten av att jag avlägsnar mig från den här fosterställningen.)

Huvva. Vad gör man (läs jag.. såklart) då för att underlätta vardagen hemma när man är helt övertygad om att vardagen i skymningslandet eller Kanada, exempelvis, är magiskt bättre?

Man läser; senast Battersea Park Road - vägen till upplysning - Isabel Losada (som passande nog handlar om hur en cynisk singel till brittiska letar efter vägar till att bli en sån där äckligt lyckligt leende tvåsammare), och just nu Moment 22 av Joseph Heller.
Man lyssnar; går igenom mina skivor nu, och har precis lyssnat på The Concretes som jag spelade en del när Hey Trouble kom ut förra året. “A Whale’s Heart”, “Souvenirs” och “Simple Song” är ungefär jättebäst och har förtjänat en permanent plats på min episka playlist som jag komponerar ihop för tillfället.
Man undrar, om det är du eller skäggmannen på cafet som gör en god gärning när den ger ett värmande leende?

Dagens tubar blir
en avskalad “A Whale’s Heart”

samt Tegan & Sara med Tiësto på Bonnaroo häromdagen.

(och bara för att det är så pissig kvalite på livetuben)

se inte tillbaka

Jaaadu. Jag vet inte var det här ska sluta. Det här alltet, dethäraduvet. Det gör ont för varje hjärtslag.

skwbn

Varför har jag inte lyssnat på det här förut?

where did the good go?

Jag vet inte om det är service-yrket som eroderat ner mig till den för nuvarande cyniska lilla bittra varelse jag är, eller om det helt enkelt är åldern, men jobbigt är det. Fy fan vilket energi det tar att vara arg eller negativt inställd till något/någon.
Chefen har gått och skrikit på oss hela veckan vilket självfallet leder till att vi alla känner oss obekväma. Lägg på den tropiska värme vi haft och höj det i kvadrat eftersom vi inte har luftkonditionering inomhus. Ta sedan den obekväma värmeslags-påverkade kroppen av en blond oskyldig lesbian och sätt henne i arbete i åtta dagar i sträck så kanske hon ser ut som mitt cyniska själv just nu.

Jag har faktiskt börjat att ledsna rejält nu. Jag orkar inte ens le mot gästerna. Jag har börjat leta annat jobb, men det blir ju minst juni och juli på cafet.

Det där cafet kommer börjar att ge mig dumma konstiga känslor. Häromdagen när jag fridfullt satt och fikade med Süster gick mitt Ex förbi. Jag såg henne på lång väg, men liksom undvek blicken för att just när hon gick förbi kolla upp och “råka” upptäcka henne. Planen fungerade fantastiskt, förutom att jag fick en smärre existentiell kris när jag tittade upp på henne. När hon gick förbi såg hon nämligen gravid ut.
Den lilla shocken var egentligen inte det som var det mest absurda. Istället kan man ju undra hur jag hur allvarlig som helst blixtfunderar (ni vet en sådan där tanke man inte kan kontrollera - typ som din första ärliga reaktion på något) om det är mitt barn eller inte. OM DET ÄR MITT BARN ELLER INTE? Fucktard!

Alltså, hur cool skulle inte jag vara om det var min bastard. Nu var hon ju säkert inte gravid överhuvudtaget, men vafan.. vilken historia skulle det ha blivit då?

Alltså, shit jag trodde hon var gravid och jag fick värsta existentiella paniken.
Men så var hon inte det.. gravid alltså. Phew.

Eh. Just precis, Nattuben skulle jag ju lägga upp också. Jag gick hela dagen idag och nynnade på Cocorosies Beautiful Boyz, som Antony Hegarty från Antony and The Johnsons medverkar på i studioversionen.

Det fick mig att tänka på en intervju där Bianca och Sierra såg positivt påtända ut. Youtube vägrar låta mig lägga upp videon, så håll till godo med länken.

And remember kids, DON’T DO DRUGS!