Frustrationen över att tvingas jobba hela veckan Valborg är förstårs en känsla jag tror många kan relatera till. Eller åtminstone liksom mysa fram en förnimmelse av nämnda känsla, skulle du själv varit student. Att då vara student, gör det hela knasigare. Lägg där till student aus Uppsala samt boendes i korridor i ett nationsägt hus.
Frustrationen tidigare i veckan emigrerade från vad jag måste anta var anvundsjuka. Jag gick upp söndag och måndag klockan sex och önskade så där riktigt på allvar, ni vet när man kniper igen ögen så hårt man kan som för att frammana universums krafter, att hälsovårdsmyndigheten stängt ner hela skiten. När jag så ändå tycktes överleva de första dagarna utan valborgspepp, sjönk den infantila avundsjukan undan. Detta var givetvis konfunderande eftersom jag fortfarande på tisdagen och onsdagen kunde gå omkring muttrandes på jobbet om vilken fucking jävla skitgrej det här med jobb faktiskt ändå är. Jag menar, vem kom på det egentligen?
Äh. Jag hade en poäng där med frustrationen, men jag tror jag tappade den lika fort som jag faktiskt tappade frustrationen när jag på onsdagen (valborg med stort V, alltså Valborg) slutade så pass tidigt som 14nollnoll. Jag lyckades spendera flertalet timmar vid ekonomikum och flanerade på studentvägen innan jag återigen skulle till jobbet imorse. Pigg(y) som Miss förstårs.
Hursomhaver. Jag är ok – i balans så att säga – nu. Imorgon, eller idag för att vara korrekt, bär det av till jobbet igen, men i helgen är jag ledig! Den totala lyckan svävar ut ur fingrarna över tangentbordet och ut på böljande vågor av koder på nätet.
get in my car (jag önskar jag hade körkort)
we didn’t do it – tegan and sara
-
”Det är sjukt mycket nu” valborgsfirare på studentvägen
-
