Och så sitter jag här igen. Lyssnandes på Tegan and Sara (med vissa instick av Janis Joplin cirka Kozmic Blues Band – eran), gitarren i ena handen och en ölflaska i den andra. Varför blir det alltid så? Jag klagar inte, eller inte mycket i alla fall, men Tegan and Sara ger mig prestationsångest som ingen annan. Jag älskar musiken, jag älskar allt de står för – den jordnära rösten i en skum och flyktig bransch. Men, jag vet inte, det är något med två 27-åringar som släppt fem studioalbum, två dvd-filmer och som turnerat i tio år som ger mig magsmärtor av otillräcklighet.
Ok, paus. Nu tänker vi efter – rannsakan ftw.
Det är väl inte otillräcklighet så mycket som en gigafantastic rädsla för att låta mig själv vara så passionerad för något. Jag vågar inte ens läsa kulturvetarlinjen för att det är ”något som du ändå kan syssla med som en hobby”, vilket ofta följs av ”skaffa ett riktigt jobb och gör vad du verkligen vill på fritiden”.
Alltså, ok. Är det bara jag som exploderar av tråkighet när jag hör sånt tjaffs? PHUKET, THAILAND!
We don’t know so we wait for tomorrow, eller något till den påverkan.
Etiketter janis joplin, otillräcklighet, tegan and sara
maj 4, 2008 kl 4:17 e m |
[...] Det visade sig vara lite av ett genidrag då jag efter ett par öl skrev en ny låt (även om otillräckligheten tog över lite där ett tag). När jag nöjd och belåten vaknade på lördagen (igår) sken solen [...]