send your love my way

Jag känner att jag behöver recappa gårdagen. Det var nämligen en alldeles underbart härlig dag som slutade i mentalt förfall.

Jag var som bekant tvungen att åka till mina föräldrar under fredagen för att vattna blommor och tvätta kläder efter jobbet. Det hela drog ut på tiden, så jag beslöt mig för att sova över. Det visade sig vara lite av ett genidrag då jag efter ett par öl skrev en ny låt (även om otillräckligheten tog över lite där ett tag). När jag nöjd och belåten vaknade på lördagen (igår) sken solen och jag spenderade de två första timmarna av dagen solandes och läsandes. En alldeles perfekt start på dagen, tillika höjdpunkt skulle jag senare erfara.

Jag packade ihop mina nytvättade kläder och susade hem igen vid två, för att vid halv fyra susa vidare till avslutningen med laget. Det bowlades och skrattades innan en välbehövlig måltid på akropolis. Pris delades ut till vinnare och förlorare och alla såg ut att ha kul. Men det var här den lilla gnagande känslan av obehag började krypa sig på. Alla hade inte kul. Det kändes nästan som att det låg ett kvavt täcke av sörjande i luften. Det kändes nästan som att alla sakta insåg att Familjen höll på att falla sönder lite.
Jag vet inte om jag riktigt kan förklara betydelsen Familjen har haft för mig, och jag kan inte betona nog hur viktig innebandyn har varit för många i laget. Det har inte varit en sport eller en hobby - det har varit en fristad. Och att därför som kapten säga att jag inte längre ska spela innebandy, känns som att svika Familjen och allt vad vi står för.
Vi får se vad som händer i framtiden. Just nu står Familjen inför stora förändringar med eldsjälar i laget som av olika själ inte kan eller vill spela, samtidigt som hjärnorna i föreningen och anledningen till att vi inte kollapsar helt - våra tränare - slutar efter otaliga år. Allt jag hoppas på är att kärleken finns kvar och att vi förhoppningsvis tar klivet upp till division ett nästa säsong. Med mig ledandes hejarklacken, självfallet.

Jag flöt bort lite från ämnet tror jag.
Känslan av nedstämdhet eskalerade dock under kvällen utan någon som helst anledning. Jag hade trevligt sällskap och vi sällskapade oss ner på stan för att ta en öl. Men redan innan vi gick in på puben började jag nynna på Of Montreals “Heimdalsgate Like a Promethean Curse”

I’m in a crisis
I need help
Come on mood shift, shift back to good again
Come on mood shift, shift back to good again
Come on, be a friend

Så jag gjorde vad jag gör bäst. Jag åkte hem och sov. Till min stora bestörtning vaknade jag pigg som en myra på LSD klockan sju, utvilad efter fem timmars sömn. Det kanske är normalt beteende, vad vet jag, men för mig är det ungefär hälften av vad jag har en tendens att sova any given day. Jag ska försöka skärpa mig inatt. Jag ska inte lova något, men om jag är pigg imorgon bitti, kan det vara så att jag har kommit ur puberteten efter sju år kämpande. Jag kommer med uppdateringar senare.

Nu ska jag äta blåbärspannkakor med hemkomna föräldrar och läsa ut “nu vill jag sjunga dig milda sånger”. Möjligtvis blir det någon slags musik Tegan and Sara också.

-
Don’t confess (this thing that breaks my heart)
-

Taggar: öl, innebandy, of montreal