marginalisering?

Blåbärspannkakorna var inte bara utsökta igår. De förlöste också en diskussion om homosexualitet och öppenhet.

Vi (mor och jag) började samtalet någonstans kring fenomenet samhällspåverkande generationer så som de pensionsbenägna och fortfarande styrande fyrtiotalisterna samt de prylkåta åttiotalisterna. Därifrån kom vi naturligtvis in på presidentvalet i USA. Ett land där en fusion av de båda generationerna muterats ihop till en enda person som nu ska avgå som världsledare. Gubben Bush är ju besatt av leksaker som helst exploderar, eller åtminstone kan avfyras mot något. Oundvikligt, efter att snabbt konstaterat att en kvinna aldrig kommer att väljas till president i USA (och jag har svårt att se det i Sverige för den delen också - så djupt rotad är tron att en kvinna inte kan leda. Jag menar, hon har ju så mycket annat att tänka på med att köpa nya skor och få mens), började vi således fundera kring samkönade äktenskap.
Ingen av de kvarvarande presidentkandidaterna stöder samkönade äktenskap, även om både Clinton och Obama är positiva till partnerskap (civil unions). Kanske inte alls så förvånande för ett land som först 2003 (!) hade avkrminialiserat homosexualitet i alla stater.

Hursomhaver. Samtalet kom att handla om det jag upplever som en marginalisering av homosexuella i samhället genom verktyg så pass enkla men grundläggande som tystnad. Då Sverige redan 1944 avkriminaliserade homosexualitet ses landet som en förebild internationellt för homosexuellas rättigheter i samhället. Men det verkar nästan som att gemene svensk börjar “tröttna” på prat om homosexualitet med refränger som “vi är jämlika - det är ni som fortsätter att särskilja er” eller “ni får ju adoptera och registrera ert partnerskap, är vi inte lika då?”.

Det stämmer inte. Vi får inte gifta oss - och kalla det äktenskap. Så där finns en oneklig konkret skillnad. Men, och här kommer min utgångspunkt under hela diskussionen, det är inte sådant som skadar mest tycker jag. Det är den tysta ignoransen, den dagliga jargongen där du som kille förutsätts ha tjej och tvärtom. Och jag skiter fullständigt om att det är norm och att “det faktiskt finns fler heterosexuella än homosexuella”, det är normativiteten som hämmar utveckling och acceptans av det marginaliserade.

För att jag tycker det, måste jag också erkänna mitt eget hyckleri. Min chef går alltid runt på Jobbet och småpratar med alla, retas och skriker. När jag åkte till Tyskland för att hälsa på Syster, gick han hela veckan runt och kommentarade på att han inte ville att jag skulle träffa en kille och stanna kvar där.
Och vad gör jag då? Istället för att rätta honom och säga något som “isåfall skulle det vara en tjej”, skrattar jag nervöst och går därifrån. Hur kan jag vara så feg? Jag är ju hur öppen som helst i allt annat jag gör - för familjen, Familjen, vänner, skola och arbetskamrater. Men inte för min chef.

Dags att skärpa mig.

Taggar: homosexualitet, marginalisering