Hubba hubba hubba. Jag vet inte riktigt hur jag ska uttala mig om boken. Den är stundtals obeskrivligt vacker och lågmäld, samtidigt som den för mig är ett typiskt exemplar på varför författare inte ska låta sina alter egon eller karaktärer i böckerna vara författare.
Okej, så boken är som, möjligtvis, bekant Linda Olssons ”nu vill jag sjunga dig milda sånger”. Boken är hennes debutroman och skrevs som en uppsats vid Aucklands universitet. Debutromaner har en tendens att höjas till skyarna av en enad kritikerkår, och det är precis vad som har hänt med Olssons bok.
Jag vet inte om det är min nuvarande oförmåga att själv skapa lyrik som späder på min cyniska inställning till boken, men för mig blir Olssons försök till att beskriva människans skörhet inför andra människor små vackra öar i en bok som annars slukas av en konstnärs pretentiösa svammel. Olsson gör det tydligt redan från första kapitlet bokens karaktär och redan där vet jag hur den kommer att utvecklas. Något som gör ”nu vill jag sjunga dig milda sånger” en björntjänst.
Oftare än inte är karaktärernas självkännedom överdrivna, och det utbyte de får genom sin vänskap är en bekräftelse mer än något annat. Jag inser nu att boken för mig skulle bli eoner bättre om den direkta interaktion mellan de två togs bort eller åtminstone tonades ner, och därmed också tonade ner det smärtsamt uppenbara Olsson vill få ut av deras interaktion.
Men jag vet inte. Jag har svårt att läsa Paul Auster av samma anledning, även om Auster inte på samma sätt lägger fram författandet likt Olsson. Det finns dock något irriterande över att läsa om karaktärer som är författare, när man själv försöker författa. För det finns ju självklart ingen annan än mig själv att beskylla, men det är jag inte man nog att erkänna.
För visst är det så att de flesta konstnärer på ett eller annat sätt drömmer om att gå under av sin egen konst, eller är det bara jag? Att förolyckas av sin egen olycka. Att kvävas av sina egna pretentiösa ord?
Det är väl jag som läser in för mycket av mig själv i Linda Olsson och Paul Austers författande, men jag står fast vid mina åsikter om ”nu vill jag sjunga dig milda sånger” – en roman, så pass vacker i vissa formuleringar att jag önskar jag tyckte bättre om den.
Därför har jag ju givetvis också börjat läsa ännu en Auster. Efter New York-trilogin, Dårskaper i Brooklyn, Orakelnatten och Resor i skriptoriet blir det så Illusionernas bok. På strax under 400 hundra sidor kanske jag ger upp, jag är inte säker. Men jag ska försöka ha något att säga om den imorgon eller i övermorgon (i över morgon, iövermorgon, ah panik hur skriver man?).
I andra nyheter ska jag förmodligen ta mig till Stockholm på torsdag för att spendera ridikulösa summor pengar på Bengans. (Snart i en blogg nära dig kommer jag avslöja hur jag slutade ladda ner helt musik.)
Som adjö måste jag givetvis bejaka mina pretentiösa böjelser och, liksom Linda Olsson, citera Karin Boye för att cementera hela inlägget. Kanske hade Olsson detta i åtanke när hon skrev sin bok.
En gång var vår sommar
en evighet lång.
Vi strövade i soldagar
utan slut en gång.
Vi sjönk i gröna doftande
djup utan grund
och kände ingen ängslan
för kvällningens stund.Vart gick sen vår evighet?
Hur glömde vi bort
dess heliga hemlighet?
Vår dag blev för kort.
Vi strävar i kramp,
vi formar i strid
ett verk, som skall bli evigt -
och dess väsen är tid.Men än faller tidllösa
stänk i vår famn
en stund då vi är borta
från mål och namn,
då solen faller tyst
över ensliga strån
och all vår strävan syns oss
som en lek och ett lån.Då anar vi det villkor
vi en gång fick:
att brinna i det levandes
ögonblick,
och glömmer det timliga,
som varar och består,
för den skapande sekunden
som mått aldrig når.
Soundtrack till dagens inlägg har varit Patti Smiths fantastiska (kanske lite underskattade) Gone Again.
-
Dead To The World – Patti Smith
-
Etiketter karin boye, nu vill jag sjunga dig milda sånger, pretentiös
