i can’t whoa whoa whoa
-
Alexander, det är lönlöst att försöka rationalisera. För mig har det aldrig fungerat, och istället har jag valt att leva efter att en ologisk personlighet skapar logiska situationer (kommer du ihåg den eran?). Tänk på det, skrik om det, skriv om det, andas det så kanske en annan insikt kommer din väg. Om inte det? Våga ändå. Bränt barn har skyddsplagg, det har vi redan estbaliserat. Men han skyr inte elden.
-
Orka blogga. Jag tror jag har blogg-orka.
Om man inte har något att göra om dagarna kan man åka till Ica Maxi och titta på människor. Jag bestämde för att spendera tisdagen görandes just det. Givetvis medan jag pantade burkar för upp emot en tusenlapp. I en evighet två fucking timmar stod jag och pantade burk efter burk efter burk. Jag hoppas jag får behålla lite av pengsingarna..
Åh, vad jag måste börja träna igen. Jag har inga muskler kvar, jag tynar bort. Självfallet tynar jag inte bort på riktigt, jag har sett till att ha en så kallad krisreservoar. Is the shit säger jag bara. Lite skönare att sitta på, lite mjukare att rulla runt på. Inte för att jag rullar runt mycket. I’m just sayin’.
Nu är jag också officiellt klar med att rippa alla cd-skivor i min ägo. Det har blivit till att lyssna på en hel del musik idag.
Skivor som jag idag insett att jag borde lyssna mer på är
- Falling off the Lavender Bridge - Lightspeed Champion
- Consolers of the Lonely - The Raconteurs
- Let It Die - Feist
- The Adventures of Ghosthorse and Stillborn - CocoRosie
Skivor som jag undrar varför jag överhuvudtaget köpte är
- The Marshall Mathers LP - Eminem
- Under the Bikertree - Stonecake
- Under the Sun - Stone Demon
Det enda som är problematiskt med musik är att helt plötsligt, efter att försvunnit in i den fötrollade världen av psykadeliska ackordföljder, stämsång och handklappande, upptäcka att klockan är tre timmar senare och att du helt enkelt får sova ut nästa dag. Vilket vi alla vet aldrig händer.
Jag säger och godnatt, och jag säger evil come not near..
Taggar: cocorosie, ica, lightspeed champion, raconteurs
maj 14, 2008 kl. 9:56 pm
Till en början kände jag att jag inte “får känna så” (mest för min egen skull), men jag thrive on hoppet.. kind of. Även om det kommer svida utav bara helvete om det går “fel” så skulle jag aldrig förlåta mig själv om jag, i vanlig ordning, ignorerade mig själv, så att säga. Ser man till tidigare händelser gick det inte som jag hoppades, men utvecklades förhållandevis jättefint ändå. Det där med en ologisk personlighet.. - ah, good times! Kind of.