don’t you think that i’ve been giving up?
change, i’ll take the blame
Och så är det måndag igen. Jag börjar trivas lite mer i min nya lesbionic harido, den växer på en så att säga.
Det tycks vara så att jag överlevde bröllopshelgen vilket jag är mycket tacksam över. Vi bodde på en konferensanläggning som hette Marholmen utanför Norrtälje, som tyvärr stängde sin bar vid två. Festen stannade upp lite där, men tro mig när jag säger att jag fick mitt skak på innan dess. Min påstridiga bordsherre tyckte det var otroooligt kul att tvinga mig dansa styrdans. Det tyckte iofs jag också, men bara när jag styrde.
Innan bröllopet har jag gått och funderat över det komiska faktum att Uppsala Pride anordnades för första gången i helgen – samma helg som jag bevistar ett traditionellt bröllop i all bemärkelse. Så här efteråt är det något jag tar med ro. Jag behöver inget pride, jag kan bekämpa heteronormativiteten var jag än är! Yay!
Extra roligt med helgen var att få träffa Bror Äldst med sambo och kusinerna (varav en gifte sig dårå). Kusin-som-gifte-sig har en bastard son sedan två år, förvisso med bruden på bröllopet – men ändå, och de är mitt uppe i projektet att bygga ett eget hus. Huset är hur stort som helst med ett garage som har en lägenhet på övervåningen och det är i stort sett idyllisk omgivning. Det är Astrid Lindgren upphöjt i kvadrat, det är rasslande gröna blad och fjärilar i vinden. Det är ett rött trähus med vita knutar och tvätten upphängd på ett snöre från träd till träd. Det är så tråkigt.
Jag påmindes än en gång om hur rastlös jag är. Jag vill bo överallt och ingenstans, ur en väska, på en flygplats, en lägenhet där och ett kollektiv här. De har byggt ett hus på landet och kommer att bo där i hela sitt liv. Vad tur att vi är olika som människor, eller hur är det nu?
Blah, nu måste jag springa till jobbet. Lämnar er med en favorit just nu – det tycks som att jag återknyter till gymnasietiderna musikmässigt nuförtiden.
Etiketter bröllop, jefferson airplane, lesbionic, pride
