Såhär kan det gå ibland. Man hamnar på en konsert med Patti Smith, poetisk rebell och nitisk motståndare till balsamanvändning; man viftar med knytnävar och spottar fram med hjärta och själ outside of society och people have the power. Men sedan så tittar man sig omkring, och inser lite smått att Stockholm Stads siluett i solnedgången, Skeppsholmens vackra stora scen med jazzfestivalens inramning och pensionärsparet med medtaget fika och ihopfällbara stolar som inte hittade utgången efter Tommy Körbergs massaker av Zappas ”Cosmik Debris”, inte är det mest perfekta medel för att låta Patti Smiths musik ljuda i världen. Men nog var det fan så kul!
Jag tycker inte jag kan säga att jag har varit på en konsert om jag inte har träningsverk i armarna och skuldrorna dagen efter. Men det är ju bara jag.
Etiketter patti smith, stockholm jazzfestival, tommy körberg
juli 22, 2008 kl 9:40 e m |
(Post)konsertens höjdpunkt torde ha vart citatet: ”vad fan gjorde Tommy Körberg där?”